Svallvågor i nutid/Ripple effects in the present day/Wellenschlag in die hetige Zeit

De som bor runt Ragundasjön kommer aldrig mer ha en sjö att blicka ut över. Nedströms det nu Döda fallet, ända ut till kusten, är älvdalen förändrad.

Ragundasjön försvann, bokstavligt talat, över en natt.Den våldsamma flodvågen svepte med sig allt – sågverk, lador, båtar, broar, vägar, åkrar, ängar, träd, fällor där man fångade lax och mycket annat.

Tårar och oro

Du gråter. Dina grannar gråter. Lokängarna är bortspolade. Hur ska djuren på gårdarna klara nästa vinter utan hö? Var ska du odla korn till gröt, bröd och välling? Var ska du fiska? Sjön finns inte mer och i älven strömmar lervälling. Platserna där laxen brukade leka är bortspolade. Vad ska du äta när vintern kommer? Det här är katastrof på riktigt.

Det ljusblå fältet är Ragundasjöns utbredning. Sjön som försvann på fyra timmar!

Nyheter är inte alltid nya

I slutet av 1700-talet finns förstås inget internet, inte heller TV eller radio, och inga telefoner. Färjor, broar och många vägar är bortspolade. Det tar därför två dagar innan Landshövdingen får veta hur illa det är. Sedan får Kungen också veta. Först i mitten av juli beskrivs katastrofen i tidningar. Nyheten når ut i hela landet.

Skadorna värderas

För att få gräva kanalen genom Remmen hade Storforsbolaget gått med på att betala skadestånd till byarna nedströms om något skulle gå på tok. I augusti 1796 börjar den första rättegången. Under en månad reser män från by till by, ända ner till kusten och värderar skadorna. Kraven på ersättning landar på 50 000 riksdaler. Idag motsvarar det tiotals miljoner kronor eller kanske ännu mer.

Rättegångar avlöser varandra

Den första rättegången avslutas drygt ett år efter katastrofen. Domstolen anser att grävningen genom Remmen orsakade katastrofen. Storforsbolaget döms att betala skadestånd. Det finns förstås inte en chans att 54 bönder ska kunna betala den svindlande summan. Storforsbolaget överklagar domen. De förhandlar också med några av byarna nedströms. Bolaget betalar en summa pengar mot att de byarna inte går vidare med nya rättegångar mot Storforsbolaget. Storforsbolaget frikänns i nästa instans. Konstigt nog kommer den domstolen fram till att katastrofen var en ren olycka. Men även den domen överklagas. Den här gången av företrädare för kronan, dagens motsvarighet till staten. År 1803 friar självaste Kungen, i Högsta Domstolen, Storforsbolaget från allt ansvar.

Konflikterna fortsätter

Det samlas in pengar från allmänheten till katastrofens offer. Byarna nedströms får pengar. Även Storforsbolaget ansöker och får pengar. Det leder till vilda protester från bönderna nedströms. De juridiska striderna i katastrofens spår fortsätter. Domstolar avgör hur Ragundasjöns gamla botten ska fördelas mellan bönderna. Den längsta konflikten handlar dock om laxfisket. Sista rättegången om ersättning för fisket avslutas – håll i dig nu – 1974!

Tillbaka till nutid

Hur blev det då, när katastrofens svallvågor hade lagt sig? Storforsen dog, men samtidigt föddes två nya vattenfall. Där finns idag vattenkraftverk som ger oss energi. Det tog flera år innan vattnet i Indalsälven klarnade igen. Och fisket blev aldrig som tidigare. Fiskens lekområden i älven var förstörda, av katastrofen och av flottningen. I mitten av 1900-talet byggdes kraftverk nedströms, så nu kommer inga laxar upp i älven längre. Lokängarna och åkrar nedströms spolades bort. Men det som varit Ragundasjöns botten blev nya åkrar och ängar.

Det blev också möjligt att flotta timmer! I nästan 200 år flottades flera miljoner timmerstockar varje år. Ända till slutet av 1970-talet. Sedan vägarna blev farbara igen efter katastrofen har besökare kommit hit för att se Döda fallet. En av Jämtlands stora sevärdheter. Idag är alla överens om att det var grävningen av kanalen genom Remmen som tömde Ragundasjön. Så – vi kan konstatera att i slutänden levererade han – Magnus Huss.

Vem var Vildhussen?

Magnus Huss, som var arbetsledare för att gräva kanalen genom Remmen,

vem var han? Han beskrivs som företagsam, idérik, djärv och alltid med många järn i elden. En påhittig affärsman som hade fått näringsförbud för att han hade ekonomiska problem efter flera misslyckade affärer. Han sysslade med skeppsbyggeri, timmeraffärer, och han ägde själv skog ovanför forsen.

Av någon anledning förhördes Huss aldrig i den första rättegången. Sedan var det för sent. Han drunknade i Indalsälven, nedströms Döda fallet, midsommar 1797, 42 år gammal. Det finns många rykten och myter om hans död. Kroppen hittas sent på sommaren i Liden. Huss begravs den 10 september 1797. Hans grav finns på Lidens kyrkogård.

Ripple effects in the present day

People who live around Ragundasjön will never again have a lake to gaze upon. Downstream of the now dead waterfall, all the way to the coast, the river valley has changed.

Ragundasjön disappeared, literally overnight. The violent floodwave swept everything with it – sawmills, barns, boats, bridges, roads, fields, meadows, trees, traps for catching salmon and much, much more.

Tears and worry

You are crying. Your neighbours are crying. The meadows have been washed away. How will the farm animals survive the winter without hay? Where will you grow barley for porridge, bread and gruel? Where will you fish? The lake is no longer there and the river is a mudflow. The salmon’s breeding spots have been washed away. What will you eat once winter arrives? This is a genuine catastrophe.

The news was not always new

At the end of the 18th century there was no internet, no television or radio, and no telephones. Ferries, bridges and many roads had been washed away, so it took two days for the county governor to discover how bad it was. Then the king found out. The disaster only reached the newspapers in the middle of July. The news spread throughout Sweden.

Evaluating the damage

To be allowed to dig the channel through Remmen, Storforsbolaget had agreed to compensate the villages downstream if something went wrong. The first court case began in 1796. For a month, men travelled from village to village, all the way to the coast, evaluating the damage. The demand for compensation was 50.000 riksdaler. Today’s equivalent is tens of millions of kronor, perhaps even more.

Court case after court case

The firstcase ended more than a year after the disaster. The court found that digging through Remmen caused it to happen. Storforsbolaget had to pay compensation. Of course, there was no chance that 54 farmers could pay that huge amount of money. Storforsbolaget appealed the verdict.

They also negotiated with some of the villages downstream. The company paid them some money if they did not proceed with any new cases against Storforsbolaget. Storforsbolaget was found not liable in the next court. Strangely, that court’s verdict was that the disaster was simply an accident. That verdict was also appealed. This time it was representatives of the crown that appealed, that time’s equivalent to the government. In 1803, the king himself, in the Supreme Court, freed Storforsbolaget from all responsbility.

The conflicts continued

Money was collected from the public for the disaster victims. The villages downstream got the money. Once the roads were usable after the disaster visitors started coming to see Döda fallet, the dead waterfall. It is one of Jämtland’s biggest attractions. Nowadays, everyone agrees that digging the channel through Remmen was what emptied Ragundasjön. So, we can say that in the end, Magnus Huss did deliver what he said he would. Storforsbolaget also applied and was given money. This led to great protests from the farmers who were downstream. The legal battles after the disaster continued. The courts decided how Ragundasjön’s old lakebed was to be divided between the farmers. However, the longest-running conflict was about salmon fishing. The final court case on compensation for fishing ended in……wait for it …1974!

Back to the present day

So what happened once the catastrophic flood had settled? Storforsen died, but two new waterfalls were born. There are now hydropower plants that provides energy. It took several years for the water in Indalsälven to run clear again. And the fishing never recovered. The fish’s breeding grounds in the river were destroyed, both by the disaster and by log driving. In the mid-20th century hydropower plants were built downstream, so no salmon migrate up the river any more. The meadows and fields downstream had been washed away. But what had been Ragundasjön’s lakebed became new meadows and fields.

It was also possible to drive logs! For almost 200 years, several million logs floated through here every year, right up until the end of the 1970s. Once the roads were usable after the disaster visitors started coming to see Döda fallet, the dead waterfall. It is one of Jämtland’s biggest attractions. Nowadays, everyone agrees that digging the channel through Remmen was what emptied Ragundasjön. So, we can say that in the end, Magnus Huss did deliver what he said he would.

Who Was Wild Huss?

Magnus Huss, was the foreman for the workers digging through Remmen, but who was he? He is described as active, full of ideas, bold and always having lots of irons in the fire. An inventive businessman who had been banned from trading because he had financial problems after several bad business deals. He worked with shipbuilding, timber deals, and he owned forests above the waterfall. For some reason, Huss was never questioned in the first court case. Then it was too late. He drowned in Indalsälven, downstream from Döda fallet, on Midsummer 1797, aged 42. There are many myths and rumours about his death. His body was found in Liden, later that summer. Huss was buried on 10 September 1797. His grave is in Liden’s churchyard.

Wellenschlag in die heutige Zeit

Die Bewohner um den Ragundasee werden nie mehr auf einen See hinausblicken können. Unterhalb des nun Toten Wasserfalles, bis hinunter zur Küste, ist das Flusstal verändert.

Der Ragundasee verschwand über Nacht – buchstäblich. Die gewaltige Flutwelle hat alles mit sich gerissen – Sägewerke, Scheunen, Boote, Brücken, Wege, Äcker, Wiesen, Bäume, Einrichtungen für die Lachsfischerei, und vieles mehr.

Tränen und Unruhe

Du weinst. Deine Nachbarn weinen. Die saftigen Wiesen sind weggeschwemmt. Wie soll das Vieh auf den Höfen den nächsten Winter überleben, ohne Heu? Wo kannst du nun Gerste anbauen, für Grütze und Brot? Wo sollst du nun fischen? Den See gibt es nicht mehr, und im Fluss fließt Lehmbrei. Die Laichplätze des Lachses sind fortgespült. Was sollst du essen, wenn der Winter kommt? Es ist eine wahrhaftige Katastrophe.

News sind nicht immer neu

Am Ende des 18. Jahrhunderts gibt es kein Internet, kein Fernsehen und kein Radio, und auch kein Telefon. Fähren, Brücken und viele Wege sind weggespült. Es dauert deshalb zwei Tage, bis der Landeshauptmann erfährt, wie schlimm alles ist. Später erfährt es auch der König. Erst Mitte Juli wird die Katastrophe in den Zeitungen beschrieben. Jetzt erreicht die Nachricht das ganze Land.

Die Schäden werden geschätzt

Um den Graben durch den Remmen graben zu dürfen, hat sich die Gesellschaft Storforsbolaget verpflichtet, den flussabwärts liegenden Dörfern Schadenersatz zu zahlen, falls etwas schiefgehen sollte. Im August 1796 beginnt die erste Gerichtsverhandlung. Während eines Monats reisen Männer von Dorf zu Dorf, bis zur Küste hinunter, und berechnen die Schäden. Die Schadenersatzforderungen belaufen sich auf 50.000 Reichstaler. Heute entspricht das zig Millionen schwedischen Kronen, oder vielleicht noch mehr.

Eine Reihe von Gerichtsverhandlungen

Der erste Gerichtsprozess wird ein gutes Jahr nach der Katastrophe abgeschlossen. Das Gericht stellt fest, dass das Durchgraben des Hügels Remmen die Katastrophe verursacht hat. Storforsbolaget wird zur Bezahlung von Schadenersatz verurteilt. Doch die 54 Bauern haben natürlich keine Möglichkeit, die schwindelerregende Summe zu bezahlen.

Storforsbolaget legt gegen das Urteil Berufung ein. Sie verhandeln außerdem mit ein paar der flussabwärts liegenden Dörfern. Die Gesellschaft bezahlt schließlich eine Summe Geld, und als Gegenleistung verzichten die Dörfer auf weitere Gerichtsprozesse gegen Storforsbolaget.

In der nächsten Instanz wird die Gesellschaft freigesprochen. Merkwürdigerweise kommt dieses Gericht zum Schluss, die Katastrophe sei ein reiner Unfall gewesen. Aber auch gegen dieses Urteil wird Berufung eingelegt. Diesmal durch die Vertreter der Krone, was heute dem Staat entspricht. Im Jahr 1803 befreit der König selber, im Obersten Gericht, Storforsbolaget von jeglicher Verantwortung.

Die Konflikte gehen weiter

Von der Allgemeinheit wird Geld für die Opfer der Katastrophe gesammelt. Die flussabwärts gelegenen Dörfer erhalten Geld. Auch Storforsbolaget beantragt und erhält Geld, was zu heftigen Protesten der Bauern am Unterlauf des Flusses führt. Die juristischen Streitigkeiten in der Folge der Katastrophe gehen weiter. Gerichte fällen Entscheide darüber, wie der alte Seeboden des Ragundasees zwischen den Bauern aufgeteilt werden soll. Der längste Konflikt dreht sich jedoch um die Lachsfischerei. Der letzte Gerichtsprozess um Schadenersatz für die Fischerei wird – halt dich fest – im Jahr 1974 abgeschlossen!

Zurück in der heutigen Zeit

Wie ist nun alles geworden, nachdem die Wellen der Katastrophe sich gelegt hatten? Der Storforsen starb, doch gleichzeitig wurden zwei neue Wasserfälle geboren. Dort gibt es heute Wasserkraftwerke, die uns mit Energie versorgen. Es dauerte mehrere Jahre, bis das Wasser im Indalsälven wieder klar floss. Und die Fischerei wurde nie mehr wie früher. Die Laichgebiete der Fische im Fluss sind durch die Katastrophe und die Holzflösserei zerstört. Mitte 20. Jh. wurde flussabwärts ein Kraftwerk gebaut, so dass jetzt gar keine Lachse mehr den Fluss heraufkommen. Die saftigen Wiesen am Fluss und die Äcker wurden weggeschwemmt.

Aber auf dem Grund des ehemaligen Ragundasees entstanden neue Wiesen und Äcker. Es wurde auch möglich, Holz zu flössen! Während fast 200 Jahren wurden mehrere Millionen Baumstämme pro Jahr auf dem Fluss geflößt. Bis zum Ende der 1970er Jahre. Sobald die Wege nach der Katastrophe wieder fahrbar waren, kamen Besucher hierher, um den Toten Wasserfall zu sehen. Er ist eine von Jämtlands großen Sehenswürdigkeiten. Heute sind sich alle einig, dass das Graben ndes Kanals durch den Hügel Remmen den Ragundasee geleert hat. So dass wir schlussendlich feststellen können: Er hat halt doch etwas erreicht – Magnus Huss.

Wer war der „Wilde Huss“?

Magnus Huss, der Arbeitsleiter beim Graben des Kanals durch den Remmen: Wer war er? Er wird als unternehmungslustig, ideenreich und kühn beschrieben, und als einer, der stets viele Eisen im Feuer hatte. Ein erfinderischer Geschäftsmann, der nach mehreren missglückten Geschäften mit darauffolgenden finanziellen Problemen auch schon mal mit einem Gewerbeverbot belegt wurde.

Er war in Schiffsbau und Holzhandel involviert, und besaß selber Wald oberhalb des Wasserfalls. Aus irgendeinem Grund wurde Huss im ersten Gerichtsprozess nie verhört. Nachher war es zu spät. Er ertrank im Indalsälven unterhalb des Toten Wasserfalls,am Mittsommertag 1797, 42 Jahre alt. Es kursieren viele Gerüchte und Mythen über seinen Tod. Seine Leiche wurde spät im Sommer in Liden gefunden. Huss wurde am 10. September 1797 begraben. Sein Grab liegt auf dem Friedhof von Liden.

Text och illustrationer är publicerade med tillstånd av Länsstyrelsen Jämtlands län. Illustrationer – millustration.se.

Senast uppdaterad 7 maj 2024